bingeeating

Jag var 13 år när jag började banta. Jag hade nyligen köpt min första FRIDA-tidning och noterade hur alla kändisar såg ut. De hade inget ”häng” under hakan som jag fick för mig att jag hade. Jag var väldigt smal naturligt så det var så oerhört obefogat att försöka gå ner i vikt. Hur som helst tappade jag ca 12 kg väldigt fort och såg ut som ett benrangel. Jag började prestera sämre i friidrotten, fick mycket hår på armarna och jag hade ingen ork till någonting egentligen. Men jag var vilsen, hade höga krav på mig själv och kände att maten var det enda jag kunde kontrollera. (Haha, det är nästan komiskt att skriva det här, eftersom det är precis tvärtom i nuläget vad gäller kontroll över matintag). Att friidrotten gick så dåligt var nog det som tog hårdast på mig; jag tyckte det var pinsamt inför tränaren.

Jag lyckades i alla fall vända skiten och gick upp till normal vikt – fast på helt fel sätt. Jag åt och åt och åt för jag ville se normal, frisk och fräsch ut. Jag åt kexchoklad i sängen innan jag skulle lägga mig och jag åt extra smörgåsar och en massa mellanmål. Så när jag hade nått normalvikt fortsatte beteendet, jag fortsatte småäta och åt ständigt en extra portion etc. Jag utvecklade hetsätningsstörning. I sex år har jag alltså lidit av matproblem. Jag har haft bättre och sämre perioder. När jag var 15 gick jag ner en massa i vikt igen. Sedan dess har dock problemet förvärrats och jag har nu nått toppen/botten. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gör nu; jag känner att jag inte klarar av att leva med det här.

Jag avskyr att vara den i gänget som är "känd för att äta”. Tänk er t.ex. Sex and the City. Samantha är den sexuellt frigjorda, Charlotte är den lite pryda konservativa etc. Och jag är vaddå; matvraket? Folk skrattar åt mig och tycker att jag är "skön" för att jag åt upp min lillasysters påskägg och mammas chokladask hon fick när hon fyllde år. Folk säger ”oj jäklar, gud vad mycket du kan äta, haha!” Då jag ännu inte ser ut som en överviktig person tycker man på något sätt att det är beundransvärt att jag har en sådan ”sund” inställning till mat – att jag mer än gärna gottar i mig både godis och pizza och inte sitter och petar i en sallad. Åh herregud! Jag? Sund inställning till mat? Ni skulle bara veta!! Min förra pojkvän tyckte dessutom att det var roligt att för en gångs skull träffa en tjej som åt mer än honom. Mmm, håller med, jätteroligt...

Jag hatar att vakna nuförtiden. Att vakna med en sådan kolossal ångest över gårdagens kopiösa matintag och vetskapen om att det dagen dessförinnan såg precis likadant ut, och dagen innan den och innan den osv. Senaste hetsätningsattacken har pågått en vecka nu. Ja, det är så det ser ut och har sett ut senaste månaderna. Hetsätningen pågår inte bara någon timme och sen är det nog, nej nu handlar det om veckor. Och ångesten blir större och större och midjemåttet likaså. Mitt ansikte är värst, där lägger sig fettet direkt och jag ser ut som en svullen plufsig ballong. Detta i sin tur leder till att jag inte vill gå ut och träffa människor. Så istället för att gå ut och dansa och ha kul med mina vänner som vilken 19-åring som helst på lördagkvällen, stannar jag hemma i sängen med en 500-grams karamellkungen-påse, 300 gram ostbågar, 500 ml Ben & Jerrys, 1 pkt maränger, 5 tunnbrödrullar, 1 liter juice och ett paket crunchy müsli. Kul liv! Emellanåt böjer jag mig bara fram över toaletten och så åker lite av maten upp. Fingrar i halsen behövs inte, nej nej, jag är bara så jävla mätt att det känns som jag har mat ända upp i halsmynningen. Sedan när jag har spytt är det ju bara att fortsätta äta.. Äta tills man är så trött att man somnar i sängen som är full av müslibitar som sticks irriterande. Och sedan vakna upp till en precis likadan dag. Jag kan inte äta någonting längre utan att det leder till överätning. Jag är fast i ett helvete och jag vet inte hur jag ska hitta ut!

Jag kommer att använda den här bloggen för att bara få ut allt; precis ALLT som rör sig i skallen. Det här är ett försök på vägen till att få mitt liv tillbaka.